Den här söndagsmorgonen har jag suttit vid mitt köksbord och läst Tomas Sjödins Tusen olevda liv.
En roman som bland mycket annat gott gav mig Birger Norman tillbaka. . .Ådalsförfattaren med den
låga glidflykten genom samtiden.
Tomas och Birger talar i liknande röstlägen, ser/hör jag när jag läser romanen och läser om en del texter
av Birger Norman. Tomas säger att det finns försoning för alla våra olevda liv. Inte bara för det vi levde,
utan också det vi aldrig vågade, kunde - det ogjorda, det osagda, det vi valde bort. Han siktar alltid lite
lägre, Tomas, både när han talar och när han skriver. Glömmer inte huvudet men träffar hjärtat. Birger
siktar lågt han också och det blir både allvarsamt och underbart och fruktansvärt roligt:
"Låt bli att spänna bågen, så kanske den börjar grönska, som en förvänd gärdsgårdsstör eller en bortglömd ägostake. Håll fanan lågt, så inser du att den går att sy om till ett par värmande långkalsonger. Gå inte i bräschen: där är sådan trängsel av såna som ska fram. - - -Rykande facklor ger en utmärkt böckling. Bryt aldrig en lans, den bryter sig själv om den får stå tillräckligt länge i kvällspinkarhörnet bakom logen. Sikta på skogsbrynet, så kanske du snavar över stjärnor i gräset, eller en flik av himlen i åkerdiket."
Norman fanns i mammas och pappas bokhyllor på 60-talet, och när jag nu gick och såg efter hemma hos mig har jag minst tolv av hans böcker själv. Plus minnen av en god blick, kaffe och samtal om hans senaste resa
till Prag hemma i lägenheten i Stockholm (nära Sofia kyrka), oförtjänt vänliga ord om mina böcker i Metallarbetaren där han var krönikör i många år. Ta reda på honom i något antikvariat, du ångrar det inte.
Och läs Tusen olevda liv. Tomas Sjödins språk färdas i samma riktning, obevekligt drivande, lågmält och aningen dansant, som en timmerstock nedåt älven. Kanske du kommer att grönska också den här våren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar