onsdag 21 mars 2012

Skrivet i sten?

snart



Letade efter den där bilden med böcker av sten som jag hade uppe häromdagen. . .från konstnären i Vänge, han som har gjort ett helt unikt skolmuseum där man kan vandra omkring bland bänkar, bråte, böcker, gamla skrämmande redskap från gymnastiken och bitterljuva minnen.
Men den här bilden kom upp istället. Från Närsholmen. Orkidéer, och de största mandelblommor jag någonsin skådat. 
Än är vi inte där, men snart. Jag har hört lärkan idag. Den sjunger över höstplöjda fält som inte börjat gro än. Snöpinnarna står kvar längs vägen men börjar se ut som om de hamnat på fel fest.


Jag är trött efter att ha utkämpat diverse slag den här vintern. Som vanligt handlar det om att inte förlora tilliten. Det här är ingen må-bra-blogg. Jag är misstänksam mot lyckan men vill gärna ha meningen och livet (nota bene: inte alltid detsamma som meningen med livet. det finns så många meningar om den saken), Och tillit tycks handla om överlevnad.Till och med börsmäklarna vet nuförtiden att om tilliten sviktar går det inte bra för oss, globalt. Just när vi vanliga hade lärt oss ord som entourage och ränteprognos, började experterna tala om tillit. 


Den här månaden har jag varit runt i landet och föreläst, talat om mitt författarskap. I Göteborg. I Kalmar, en av Sveriges mest avlägsna städer. I Uppsala. På Ersta i Stockholm. I Rimbo och på Värmdö och snart i Skellefteå och Trollhättan. Ibland börjar jag tala om de oskrivna berättelserna som kan finnas i en släkt. Tystnaden kring det oberättade. Det som aldrig sägs men ändå lämnas över som ett budskap från generation till generation.
Vad står skrivet över kvinnolinjen i min släkt, till exempel? I mitt fall tror jag det är ordet Övergivenhet. Och en underrubrik: Konsten att leva ett omöjligt liv, och klara av det.
På andras budkavlar står det kanske "Det ordnar sig alltid." Eller : "Dölj din smärta."


Varje gång jag talar om det här börjar åhörarna lyssna så intensivt att de efter en stund nästan inte hör vad jag säger. De letar efter de oskrivna budskap som präglat dem. Det är stort att få vara med och sätta en nyckel i andras lås...
Men jag brukar sluta med att säga att de där budskapen är inte i skrivna i sten. De kan ändras. De kan förses med underrubriker eller helt skrivas om. Jag tror vi har den möjligheten, när vi väl har blivit medvetna om vad som "skrivit" oss. Men jag glömmer det ibland, tappar tilliten och tror att ingenting kan förändras. Ha- nu hittade jag bilden!





söndag 11 mars 2012

Birger Norman, strykfågel och vän

Den här söndagsmorgonen har jag suttit vid mitt köksbord och läst Tomas Sjödins Tusen olevda liv.
En roman som bland mycket annat gott gav mig Birger Norman tillbaka. . .Ådalsförfattaren med den
låga glidflykten genom samtiden.

Tomas och Birger talar i liknande röstlägen, ser/hör jag när jag läser romanen och läser om en del texter
av Birger Norman. Tomas säger att det finns försoning för alla våra olevda liv. Inte bara för det vi levde,
utan också det vi aldrig vågade, kunde - det ogjorda, det osagda, det vi valde bort. Han siktar alltid lite
lägre, Tomas, både när han talar och när han skriver. Glömmer inte huvudet men träffar hjärtat. Birger
siktar lågt han också och det blir både allvarsamt och underbart och fruktansvärt roligt:

"Låt bli att spänna bågen, så kanske den börjar grönska, som en förvänd gärdsgårdsstör eller en bortglömd ägostake. Håll fanan lågt, så inser du att den går att sy om till ett par värmande långkalsonger. Gå inte i bräschen: där är sådan trängsel av såna som ska fram. - - -Rykande facklor ger en utmärkt böckling. Bryt aldrig en lans, den bryter sig själv om den får stå tillräckligt länge i kvällspinkarhörnet bakom logen. Sikta på skogsbrynet, så kanske du snavar över stjärnor i gräset, eller en flik av himlen i åkerdiket."

Norman fanns i mammas och pappas bokhyllor på 60-talet, och när jag nu gick och såg efter hemma hos mig har jag minst tolv av hans böcker själv. Plus minnen av en god blick, kaffe och samtal om hans senaste resa
till Prag hemma i lägenheten i Stockholm (nära Sofia kyrka), oförtjänt vänliga ord om mina böcker i Metallarbetaren där han var krönikör i många år. Ta reda på honom i något antikvariat, du ångrar det inte.
Och läs Tusen olevda liv. Tomas Sjödins språk färdas i samma riktning, obevekligt drivande, lågmält och aningen dansant, som en timmerstock nedåt älven. Kanske du kommer att grönska också den här våren.

torsdag 8 mars 2012

Nu öppnar Skrivargården



Här öppnar Skrivargården


. . .en knarrande dörr som blivit lite gisten under vintern.
Jag vet inte riktigt vad det ska bli av det här. Till skillnad från mina ungdomar som är s.k. digitale natives  - infödda medborgare i datasfären! - trevar jag mig fram på okänd mark. 


Ett hus är enklare. Mer handfast och begripligt. Hannagården där jag håller hus med skrivarhelger byggdes i det nya seklets bästa stil i början av 1900-talet. Alla byggnadselement går att datera och beskriva; fönsterlister, det ojämna buktande glaset mellan spröjsarna, proportionerna mellan takfot och vindskiva, de underbara täljstenskaminerna. Men vad är det här? 


Det handlar om att jag har varit igång som författare nu i snart femtio år. 1963 debuterade jag 13 år gammal. Mitt språkhus har vuxit och blommat med över 40 böcker. I min trädgård finns poesins rosor och prosans långsamt växande träd, dramatikens övervuxna irrgångar (tio pjäser och musikaler) och kulturjournalistikens öppna gräsmattor. Och jag får numera ofta brev och mail med frågor om skrivande. -Vill du läsa vad jag har gjort. . . . -Kan du ge mig råd. . .  Får jag sätta musik till dina texter. . 


Tiden vill inte räcka till. Så jag öppnar dörren till Skrivargården på glänt. Tänker dela tankar om språk och skrivande här. Ordglädje och förbluffning över böcker, glimmande citat som man kan plocka fram på småtimmarna och lysa sig väg med genom mörkret.


Om det här kommer att utvecklas till en dialog - eller en rådgivningstjänst - eller en rekryteringsplats till mina skrivarhelger, återstår att se. Jag har inte bestämt mig riktigt än.


Men nu börjar jag. Oj vilket starkt solljus det är därute. . .är det vår?


Vi hörs, kanske
Ylva




.