Här öppnar Skrivargården
. . .en knarrande dörr som blivit lite gisten under vintern.
Jag vet inte riktigt vad det ska bli av det här. Till skillnad från mina ungdomar som är s.k. digitale natives - infödda medborgare i datasfären! - trevar jag mig fram på okänd mark.
Ett hus är enklare. Mer handfast och begripligt. Hannagården där jag håller hus med skrivarhelger byggdes i det nya seklets bästa stil i början av 1900-talet. Alla byggnadselement går att datera och beskriva; fönsterlister, det ojämna buktande glaset mellan spröjsarna, proportionerna mellan takfot och vindskiva, de underbara täljstenskaminerna. Men vad är det här?
Det handlar om att jag har varit igång som författare nu i snart femtio år. 1963 debuterade jag 13 år gammal. Mitt språkhus har vuxit och blommat med över 40 böcker. I min trädgård finns poesins rosor och prosans långsamt växande träd, dramatikens övervuxna irrgångar (tio pjäser och musikaler) och kulturjournalistikens öppna gräsmattor. Och jag får numera ofta brev och mail med frågor om skrivande. -Vill du läsa vad jag har gjort. . . . -Kan du ge mig råd. . . Får jag sätta musik till dina texter. .
Tiden vill inte räcka till. Så jag öppnar dörren till Skrivargården på glänt. Tänker dela tankar om språk och skrivande här. Ordglädje och förbluffning över böcker, glimmande citat som man kan plocka fram på småtimmarna och lysa sig väg med genom mörkret.
Om det här kommer att utvecklas till en dialog - eller en rådgivningstjänst - eller en rekryteringsplats till mina skrivarhelger, återstår att se. Jag har inte bestämt mig riktigt än.
Men nu börjar jag. Oj vilket starkt solljus det är därute. . .är det vår?
Vi hörs, kanske
Ylva
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar